Sjökaptensgillet i Kalmar

 

/senaste-loggan-20170123.jpg


Bilderna från höstmötet finns nu

på  "Bildgalleri"


 


Gillesbrodern Fritz Wahlfridsson fyller 90 år, ur dagens

Barometern 2022 11 07


"Gjorde" Norra Öland idag och träffade denne gillesbroder utanför en av hans sjöbodar uppe i Byxelkrok. Kanonväder hela resan.

 


/midsommar-2020-a.jpg


På årsmötet 28 April bestämdes att årsavgiften höjs till 200 kronor, från och med 2023.


 

108 medlemmar

 (Har ändrat stadgarna, så nu är även kvinnliga Sjökaptener välkomna  i gillet).

Vi emotser gärna att årsavgiften 200 kronor betalas på

bankgiro 458-9610

Glöm inte att ange ditt namn

Orgnr: 802474-5617


Gratulationer finns under rubriken Bemärkelsedagar.

 


Årsmötet kommer att hållas på restaurang Bryggan den 28e April klockan 1800.


 


Stort GRATTIS till vår äldste medlem Herbert Westerberg som fyllde 100 år på nyårsaftonen.

Foto: Rolf Bertilsson. Han var där och gratulerade Herbert.


 

 


Angelica är medlem i Sjökaptensgillet.

Klicka på länken.    https://www.barometern.se/.../angelica-lotsar-fartygen.../

 

Östersjön på djupet

Angelica lotsar fartygen förbi grunden: ”Man upplever något nytt varje dag”

Vinterstorm med snö, kuling och hög sjö eller stiltje och sommarvärme. Angelica Severin klättrar vant upp på lejdaren på utsidan av fartyget för att lotsa det förbi grynnor i den smala farleden.

Det är ett fantastiskt arbete. Jag trivs så bra.

Kalmar • Publicerad söndag 06:00 • Uppdaterad söndag 11:51

För att komma säkert i hamn i Kalmar samarbetar lotsen Angelica Severin med kapten Leino Jari på finska fartyget M/T Suula.

För att komma säkert i hamn i Kalmar samarbetar lotsen Angelica Severin med kapten Leino Jari på finska fartyget M/T Suula.

Foto: Mikael Eklund

Ni får vara lite tysta, viskar Angelica Severin. Min kollega lotsade hela natten, nu sover han och båtmännen.

I Sverige finns 230 sjöfartslotsar. Angelica är en av sex kvinnliga lotsar i landet, och den enda kvinnan i Kalmar lotsområde. Hon har mött upp vid grinden till hamnområdet och nu visar hon in oss i lotshuset längst ut i Kalmar hamn, förbi sovrummen och upp i lotstornet.

Varje våning har sin funktion. Lotsarna har vilorum med sängar för att kunna ta igen sig mellan lotsuppdrag, här finns fikarum och teverum på en våning och högst upp ligger ett arbetsrum.

Den svenska kusten är unik i världen, inte minst för att den är både grund och med många trånga farleder. För att minska risken för fartygsolyckor råder lotsplikt i svenska kanaler, floder och insjöar, men också i skärgårdsområden norr om Göteborg, delar av ostkusten från Kalmarsund i söder till Öregrundsgrepen i norr samt Trollhätte kanal, och till större hamnar.

Trafikverket bestämmer när det råder lotsplikt och man har olika regler för storleken på fartyg som har lotsplikt i olika områden. Eftersom Kalmarsund, och speciellt sträckan förbi Kalmar, är både trång, grund och ansatt av strömmar, gäller lotsplikten för alla fartyg över 70 meters längd.

Lotsplikten innebär att befälhavaren på fartyget måste låta en lots komma ombord och sedan är det lotsen som kör fartyget in eller ut ur hamnen, eller genom farleden där lotsplikt råder.

En av dessa lotsar är alltså 47-åriga Angelica Severin. Hon har varit lots i 13 år, men det var inte ett yrke hon funderade över när hon växte upp i Linköping.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra efter gymnasiet. Jag är inte en seglare från barnsben, men en vän skulle söka sjöfartshögskolan i Kalmar och jag blev nyfiken. Jag sökte, kom in och så trivdes jag så väldigt bra, inte bara med staden, utan även med utbildningen.

Efter sjöbefälsutbildningen jobbade hon på olika fartyg, både containerfartyg, tankfartyg och passagerarfärjor, som andrestyrman först och sedan som överstyrman.

Det var lätt att få jobb på sjön då, på 1990-talet. Man kunde ringa upp ett rederi, och så hade man jobb dagen efter. Vi svenskar jobbade ofta med internationella besättningar, men inte i den utsträckning som finns i dag.

För att minimera kostnaderna på fartygen är besättningarna ofta slimmade. Och det var när hon jobbade på ett fartyg där det var väldigt mycket jobb för kaptenen som Angelica Severin beslutade sig för att byta inriktning.

Jag funderade på att sluta med sjöfart, men så såg jag annonsen om att de sökte lots i Södertälje.

Hon sökte och fick jobbet.

Nu var det inte bara att sätta på sig de officiella kläderna, börja klättra på lejdare och ta över befälet på andra skepp. För att bli godkänd lots behöver man under ett helt år gå bredvid en erfaren lots för att lära sig lotsområdet. Sedan är det uppkörning på fartyg och dessutom måste man fylla i ett ”blindsjökort” med de rätta djupen, utprickning och liknande.

Som lots måste vi ha full koll på hur det ser ut både över och under vattnet, och här i Kalmarsund även hur strömmarna går. Det är bara 40 meters bredd i farleden vid vissa prickar, och kör man ett 80 meter långt fartyg är det inte mycket plats.

Angelica Severin är lots och har full koll på vad som finns både under och över vattenytan.

Angelica Severin är lots och har full koll på vad som finns både under och över vattenytan.

Foto: Mikael Eklund

Efter närmare tolv år på den stora lotsstationen i Södertälje, där det jobbar 35 lotsar, sökte sig Angelica Severin till Kalmar.

Det var en tjänst ledig här, och jag längtade tillbaka till Kalmar. Jag tycker jättemycket om Kalmar och säger att Kalmar är min hemstad.

Hon flyttade hit med sin make och två barn och gick först en ny läroperiod, för att bemästra Kalmarsund.

Kalmar-Västerviks lotsområde sträcker sig, som det hörs på namnet, från Kalmar till Västervik. Här finns två lotsstationer; en i Kalmar och en i Oskarshamn. Lotsarna i Kalmar tar uppdragen från Bergkvara hamn upp till Mönsterås, och längre norrut är det Oskarshamnsstationen som har huvudansvar.

De sex lotsarna jobbar omlott i olika pass. När de är i tjänst är det 24 timmar om dygnet. De jobbar tre till sju dygn i sträck, och är sedan lediga lika länge.

Jag är för det mesta i Oskarshamn, men några dagar i månaden är jag i Kalmar.

Fartyg som ska ha lots måste meddela detta minst fem timmar i förväg (eller tre timmar i förväg, men då är det högre taxa). Lotsningen sker dygnet om, i alla väder och alla årstider.

Det är ett fantastiskt arbete. Man upplever något nytt varje dag. Det är samma farvatten, men olika väderförhållanden, olika fartyg, olika nationaliteter på besättningarna och båtarna, olika tider på dygnet.

Till sin hjälp har lotsen två båtmän som har ansvar för lotsbåtarna och kör ut dem till fartygen.

Sedan ska lotsen ta sig från lotsbåten, klättra upp för den särskilda lejdaren (en speciell lotsrepstege) som lagts ut längs fartygets sida, och komma upp på bryggan. Där berättar kaptenen om båten; vilken typ av roder, maskin, om det finns bogpropeller, om något inte funkar och så vidare.

Uppe på bryggan är det lotsens uppgift att ska ett säkert sätt köra fartyget i hamn eller genom farleden. Under tiden kör båtmännen med den orangefärgade lotsbåten intill fartyget. Och när lotsningen är över, blir det klättring nedför lejdaren igen och tillbaka till lotsbåten.

Om det inte går att ta sig över på första försöket, kan man alltid vända lotsbåten och göra ett nytt försök”

Angelica Severin, lots

Båtman Evelina Standar har koll på Angelica Severin, lots, när hon klättrar upp för lejdaren till fartyget hon ska lotsa.

Båtman Evelina Standar har koll på Angelica Severin, lots, när hon klättrar upp för lejdaren till fartyget hon ska lotsa.

Foto: Mikael Eklund

Det är inte alltid enkelt. Vid hög sjö och blåst kan det vara svårt att komma över till lejdaren, men olyckor där lotsar är inblandade är ovanliga.

Jag litar på mina händer och fötter, och att lotslejdaren är rätt riggad. Vi klättrar alltid ombord på läsidan. Och man får ha respekt för situationen och avvakta rätt tillfälle. Om det inte går att ta sig över på första försöket, kan man alltid vända lotsbåten och göra ett nytt försök, säger Angelica Severin.

En gång fastnade en lots med foten mellan fartyget och lotsbåten. Och en gång var det en lots som föll från lejdaren, som inte var rätt riggad. Han landade på lotsbåten, så det gick bra. Och vi har rutiner för hur vi ska hantera olika situationer.

Om det är för riskfyllt att embarkera fartyget som behöver lots, finns också möjlighet för lotsen att vägleda från lotsfartyget.

Lotsens främsta egenskap, förutom att kunna köra fartyg och ha full koll på väder, vind, strömmar, sjömärken och andra båtar i närheten, är kanske att behålla lugnet. Just att vara lugn är något som Angelica Severin ofta återkommer till.

Det är mycket att ta hänsyn till. Strömmarna kan gå i sicksack under ytan. Det kanske kommer en fritidsseglare för nära. De är svåra att se från bryggan. Det kanske snöar och då ser man inget på radarn. Det kan vara situationer där det nästan går fel, och då gäller det att man tar rätt beslut.

Bild 1/7

Det gäller att ge rätt direktiv för att tankfartyget M/T Suula ska komma tryggt till hamn.

Lotsen Angelica Severin får inför lotsningen information om fartyget M/T Suula av kapten Leino Jari.

Evelina Standar är en av de båtmän som Angelica Severin har hjälp av när hon ska ut till sina lotsningar.

Från bryggan på de större handelsfartygen är det långt fram till fören, och det kan vara svårt att upptäcka mindre båtar.

 

Angelica Severin fyller i de dokument som är nödvändiga vid varje lotsuppdrag.

Angelica Severin har just blivit klar med lotsningen, som den här gången gick in till Kaj i Kalmar.

Det gäller att ge rätt direktiv för att tankfartyget M/T Suula ska komma tryggt till hamn.

Hon berättar om hur hon en gång i början av sin lotskarriär lotsat i fem timmar i dimma in till Västerås. Allt hade gått bra, de var nära hamn.

Jag och kaptenen var trötta, men nöjda. Vi hade klarat det bra, trots förhållandena. Det var ett stort fartyg och på grund av dimman såg man inte fartygets för från bryggan. Plötsligt fick vi larm från fören. De såg ljus från en båt. Som låg vid kaj! Vi hade glömt att tänka på farten. Vi gick alldeles för fort. Men kapten agerade snabbt och slog genast full back. Stora skepp stannar inte på en femöring, men vi klarade som tur var att att få stopp.

Det här tillfället visar hur viktigt det är att man som lots är utvilad när man ska påbörja ett lotsuppdrag. Det är lätt att göra fel när man är trött. Man kan jämföra det med när man kört bil länge utan vila. Därför har vi aldrig många lotsuppdrag efter varandra, utan man kallar in en extralots för att vi ska hinna återhämta oss.

Att vara kvinnlig lots har hon bara upplevt som ett problem vid ett enda tillfälle.

Kaptenen lyssnade inte på vad jag sa över huvud taget. Det var religiösa skäl. Vi kom in till kaj, men när samma skepp och samma kapten skulle lotsas ut nästa dag, avsade jag mig uppdraget. Det var ingen idé. Det går inte att lotsa ett fartyg där kaptenen inte bryr sig om vad man säger.

Men annars har det bara varit positivt. Jag känner att jag varit välkommen och att kaptenerna litar på att jag kan mitt jobb. Ibland glömmer de bort sig och säger ”sir” i stället för ”mam”, men det gör ju inget, säger Angelica Severin.

Jag undrar om hon har någon bra lotshistoria.

Jaa ... det händer ju mycket.

Hon berättar om en händelse som får henne att skratta. Det var för ett par år sedan, i Kalmarsund.

Det var vinter, blåste och var kallt. Det var hög sjö och jag hade kanske lite bråttom att komma ombord. Jag fick en sjö över mig och blev blöt som en dränkt katt. Men jag kom upp och in på bryggan. Det droppade om mig och jag fick av mig ett par lager, men jag var ändå genomblöt.

Hon berättar att besättningen plockade fram fläktar för att värma och torka henne.

Att jobba som lots innebär nya utmaningar varje dag, berättar Angelica Severin.

Att jobba som lots innebär nya utmaningar varje dag, berättar Angelica Severin.

Foto: Mikael Eklund

Så kom kaptenen fram och böjde sig och kände på mina blöta byxben. Han skuttade snabbt bakåt, och ursäktade sig flera gånger. Jag tänkte inte alls på det då, men det var precis under Metoo. Haha, han ville ju bara hjälpa. Lotsningen gick bra, och det är ju det som är det viktiga, ler Angelica Severin.

Vid fartygsolyckor är det inte ovanligt att besättningen sovit eller kaptenen varit onykter och jag undrar vad lotsen gör om kaptenen är onykter.

Jag kan neka lots om kaptenen är full, för även om jag lotsar har kaptenen ansvar för fartyget. Då kan jag säga till dem att ligga och vänta. Men det har jag faktiskt aldrig behövt göra.

 

 


Idag 16 Augusti fyller Rolf B. Bertilson 80 år. Artikeln nedan är idag publicerad i tidningen Barometern.

Stort GRATTIS !

 

               


 

                     


Idag 23 April  är det 9 år sedan jag startade hemsidan sjökaptensgillet.se 

 

 

 


 


Lasse Sandbergs far var medlem i Sjökaptensgillet.
INSÄNDARE

”Ursäkta jag kommer för sent, men jag har varit i Persiska viken”

De fattiga stackarna kring Persiska viken har alltid fått lida när stormakterna hittat på en anledning till krig för att försäkra sig om arabländernas oljetillgångar. Så är det nu - och så var det 1958 när jag ”sommarjobbade” hos min pappa ombord på tankfartyget OKTURUS.
Det luktade krutrök på båda sidor om floderna Eufrat och Tigris när vi tuffade upp mot oljehamnen Abadan, där det var meningen att vi skulle lasta till Europa - då skulle jag hinna hem lagom till höstterminen och plugga till den kommande realexamen. Men BP (British Petroleum), som hade chartrat fartyget, ville något helt annat och skickade i stället iväg fartyget till Indien! Så det blev till att skramla ihop till flygresan hem, som grävde ett stort hål i portmonnän, men vi hoppades detta istället skulle fyllas med glädjen av min stundande realexamen (så vackert!).
Det kändes onekligen lite kymigt när jag stod på kajen och fartyget långsamt gled ut med pappa vinkande från bryggan. Jag tyckte man var lite ”in the middle of nowhere”, men som tur var hade jag sällskap av båsen (båtsman), som hade blivit sjukavmönstrad och också skulle hem till Sverige.
Fast sällskap är kanske att ta i, för han var inte i någon vidare form efter ett slagsmål då någon petat ut hans ena öga som efterlämnat ett stort köttsår! På Sjömansmissionen, där vi skulle bo några nätter innan flyget gick, fick jag leka Florence Nightingale och binda om hans köttröda ögonhåla morgon och kväll. Han hade en gammal moped ombord som han laddade med flygbensin från fartygslasten och du söte tid vilken sprutt det blev! Han försvann i ett sandmoln mellan palmerna, som vajade i fartvinden – detta var när han hade båda ögonen i behåll! Det gjorde väl inte så mycket om han slangade över till en jeepdunk när det fanns omkring 20 000 ton i lasten! Jag blev nog lite avundsjuk när jag tänkte på min moppe hemma i Kalmar som kostade nästan 1 krona per liter att tanka.
Det dröjde några dagar innan flyget skulle gå, och för att komma bort från alla blodiga trasor följde jag med Sjömansmissionens Volkswagenbuss ut på landsbygden - eller rättare sagt ”ökenbygden”. Överallt utmed vägen låg amerikanska lyxåk kringströdda i sanden. Sjömansprästen talade om att i dessa underliga länder hände det att oljeshejkerna ställde sina flotta bilar vid vägkanten när bensinen tog slut och köpte en ny! Befolkningen däremot fick bo i skjul som var gjorda av bensinfaten, som oljekungarna tjänade pengarna på. Om någon stal ett sådant tomfat, högg man ena handen av tjuven, som då fick extra svårt att bygga sig ett nytt ruckel. Jag funderade länge på detta märkliga förhållande, att med koranen i ena handen och yxan i den andra skipa gudomlig rättvisa. Det var alltså både religion och olja som skapade krig och elände, vilket också sjömansprästen måste hålla med om.
Hela Abadan låg insvept i en kväljande oljestank och det var hett med temperaturer runt 40-gradersstrecket på dagarna. Den fina ökensanden trängde in överallt: det knastrade i brallorna och på nätterna kändes det som om lakanen var gjorda av sandpapper. Då var det åtminstone något svalare, men cikadornas filande höll mig vaken, och när de äntligen lagt undan stråkarna började hojtandet från minareterna. Jag tror att böneutroparna körde med repriser också, för det var ett evinnerligt tutande stup i kvarten!
Några kvällar i veckan monterade sjömansmissionen upp en stor filmduk utomhus och besättningar från all världens hörn samlades för en stunds avkoppling. Det var en upplevelse att få sitta i kvällsvärmen med palmerna som tak, och se en pang-pang film på en jätteduk. Under en gnistrande stjärnrymd red sheriffen och sköt bovar så det ekade bland oljecisternerna i hamnen. Det var annat det än att sitta i den unkna luften på biografen hemma och skava ändan på hårda träsitsar - åtminstone försökte jag trösta mig med det när hemlängtan blev för svår.
Gissa om jag blev glad när flygplanet äntligen skulle lätta! Det var en DC6:a med fyra propellrar och för mig såg den ut som dagens Airbus 380, den där tvåvåningsjätten. Det var ett jädrans drag i propellrarna, för att inte tala om oljudet och skakningarna som spreds sig i hela planet. Flygvärdinnorna kutade runt med stora karamellfat, och jag käkade praliner så munnen stod i fyra kanter, men det hjälpte inte för att det slog lock för öronen ändå och huve´t svävade långt upp i taket. Jag förstod senare att kabinen måste ha varit en prototyp till tryckkabinen som infördes senare, och karamellsuttandet skulle ersätta tryckutjämningen i öronen, vilket det inte gjorde.
Resan blev jobbig med många mellanlandningar, men gick bra ändå - man var ju på hemväg! Jag fick till och med se en världshändelse när vi mellanlandade i Beirut. Det hade onekligen varit skönt att få sträcka på benen ett slag, men ingen fick lämna planet och när jag tittade ut genom fönstret förstod jag varför. USA hade för första gången blandat sig i Mellanösternkrisen och invaderat Libanon för att, som det hette ”hjälpa den Libanesiska regeringen att stå emot kommunistisk infiltration”. Operationen kallades ”Blue Bat” och soldaterna låg nergrävda lite varstans bland sandsäckar utmed flygplatsen. Tänk om man vetat detta vid 15 års ålder! - men det var kanske tur att man satt i sin trygga flygplansstol och betraktade världshändelsen genom fönstret!
Det gick alltså inte att stiga av planet, men väl på, och det gjorde en liten vithårig gumma som satte sig bredvid mig. Tyvärr var det omöjligt att föra en vettig konversation med henne på grund av flygplansbullret, och inte förrän vi äntligen landade i Köpenhamn fick jag reda på vem hon var. På Kastrup mötte en mängd journalister upp, som samlades kring den lilla gumman och jag fick äntligen veta vem jag haft som resesällskap. Hon var ättling till en av de familjer från Nås socken i Dalarna som Selma Lagerlöf berättar om i sin bok ”Jerusalem”. Den handlar om en stark väckelsevåg som några familjer följer och beger sig till Jerusalem ”för att leva ett sant kristet liv i gemenskap med varandra och för att invänta Herrens återkomst”. Men den vithåriga lilla gumman hade väl tröttnat på att vänta, för när Herren inte dök upp tog hon planet hem!
Sista etappen av min resa gick med tåg från Malmö, ända till ett par mil från Kalmar - där tog strömmen slut och tåget blev stående! Då höll mitt tålamod också på att ta slut och jag funderade ett slag på att kvista över skogen hem.
Men så blixtrade det till hos SJ och snart kunde jag kliva av på Kalmar Centralstation där en lättad moder mötte. Fast hon var lite sur för att jag inte kom i tid till uppropet i skolan. Det kanske lät lite långsökt när jag förklarade min försenade ankomst i klassen med ”ursäkta att jag kommer för sent, men jag har varit i Persiska Viken!” Läraren hade nog hört de flesta bortförklaringar, men denna var så grov att han inte reagerade!
Aldrig hade jag väl trott att det skulle kännas så skönt att få sätta ändan på skolbänken igen, fast det dröjde nog nån vecka innan jag skakat bort den värsta ökensanden ur brallorna!
Fotnot: Tack vare vänligt bemötande från Värmlands museum fick jag veta att den lilla vithåriga gumman hette Hol Katarina Larsson.

Jubilaren Alvar Johansson: ”Vad ska en 80-årig gubbe önska sig”

Alvar Johansson har seglat på de sju haven men numera njuter han av livet som landkrabba hemma i Ljungbyholm. Det enda han önskar är att ha hälsan i behåll.
LJUNGBYHOLM I det egenhändigt byggda huset i Ljungbyholm sitter Alvar Johansson och väntar på att pandemin ska klinga av och att livet ska återgå till det mer normala. Vanligtvis stuvar han och hustrun Gullan in sig i husbilen och far land och rike runt men i år har resandet varit begränsat.
Med tanke på att Alvar under sitt yrkesverksamma liv bokstavligt talat for jorden runt så hade man kunnat tro att reslusten dämpats med åren men så är inte fallet.
– Vi har haft husbil i 20 år och det är ett fantastiskt sätt att resa. Vi har varit runt i Sverige och även Danmark och Tyskland men Sverige är bäst. Det finns så mycket att se, säger jubilaren som fyller 80 år i dag.
Alvar växte upp med elva syskon i en fiskarfamilj på Öland, först i Seby och senare i Grönhögen. I sin ungdom fiskade Alvar men han ledsnade snart.
– Dels tröttnade jag på fisket, det var slitsamt, dels började tecknen synas redan på den tiden, det blev allt sämre med fisk. Jag började i handelsflottan för att skaffa mig praktik så att jag kunde söka till sjöbefälsskolan.
På den tiden var man tvungen att ha 36 månaders sjöpraktik innan man fick söka till utbildningen. Det räckte inte med att hålla till på Östersjön så Alvar gav sig ut på de stora haven.
– Det krävdes att man hade seglat i Nordsjöfart och oceanfart innan man kunde söka och bli antagen. 1965 började jag på sjöbefälsskolan och tre år senare fick jag min examen.
Alvar mönstrade på i handelsflottan och genom åren har han, som han säger, seglat och besökt alla möjliga konstiga ställen.
– Jag har gått på Asien och USA och lite på Sydamerika. Ett tag gick vi mycket på Persiska viken, det var när Iran och Irak var som mest i luven på varandra och när vi låg i Kuwait kunde vi höra kanonerna när de krigade som värst. Vi hade 100 procent extra i lön i krigszonerna så visst var det farligt. Iran byggde om sina raketer till att bli målsökande på fartygens radarsignaler. Det gjorde att vi inte kunde ha radarn på några längre stunder, minns han.
Hemma i Sverige gick ­Gullan och så småningom de två barnen medan far i huset var ute i vida världen. Alvar och Gullan träffades i ungdomen hemma på Öland och Alvar konstaterar att frun visste vad hon gav sig in på när hon sa ja till en blivande sjökapten.
– Hon har skött allt här hemma och tack vare henne har vi två välartade ungar.
Han berättar att han hade kollegor vars barn inte ­kände igen dem när de kom i land men den upplevelsen har han sluppit.
Ändå, med facit i hand, så skulle Alvar, om han fick leva om livet, inte ha ­utbildat sig till sjökapten.
– Nej, sjömansyrket har blivit förstört med administration och för små besättningar. Jag hade nog blivit urmakare istället.
Och vid ett tillfälle var det nära att kapten Johansson la om den yrkesmässiga kursen. Det var ont om ­arbete till sjöss och han hade sökt till urmakar­skolan i Borensberg. Alvar kom in. Men rederiet lockade med en fast tjänst om han gjorde två resor med asfalt från Tarragona i Spanien till Toronto i Kanada. Han valde asfaltsbåten och blev kvar på de sju haven.
– Klockorna har varit mitt fritidsintresse. Det en mycket trevlig hobby, fascinerande små hantverk. Jag har jagat en del också men med ålderns rätt har jag slutat, både med att samla och skjuta.
Nu fyller du 80 år, hur känns det?
– Inget särskilt. Jag har ju mina krämpor som alla ­andra 80-åringar men jag är ändå relativt pigg så jag ska inte klaga. Det underlättar nog om man är glad och pigg i sinnet.
Med tanke på pandemin och alla restriktioner blir det en stillsam födelsedag.
– Vi får väl ta en kopp ­kaffe extra, Gullan och jag.
Vad önskar du dig i ­födelsedagspresent?
– Vad ska en 80-årig gubbe önska sig, jag har ju allt jag behöver. Det som jag har behövt har jag skaffat mig. Nej, nu handlar det om att klara av den transportsträcka som är kvar och göra det bästa av tiden.
Vad ser du fram emot?
– Att jag får vara någorlunda frisk. Då är jag nöjd. I upplevelseväg har jag väl fått vad jag behöver, haha! Jag vill ha lugn och ro. Och så länge vi kan ha husbilen kvar så är det också bra.
80 ÅR

Alvar Johansson

Född: Den 3 december 1940 hemma i föräldrarnas hus i Seby på Öland.
Bor: I Ljungbyholm sedan 1971.
Familj: Hustrun Gullan, ­barnen Kristina och Martin samt fem barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Utbildning: Sjöbefälsskolan i Kalmar.
Yrke: Pensionerad sjöbefäl.
Intressen: Familj, hus och hem, klockor och resor med husbilen.
Läser: ”Jag går ut vid 03–04 och hämtar Barometern i brevlådan, sedan lägger jag mig på soffan och läser i en och en halv timme.”
Lyssnar på: SR P1.
Tre ord om mig: ”Haha, jag höll på att säga att jag är obeskrivlig! Nåja, jag är plikttrogen, kanske lite envis och händig.”
Antal besökta länder: ”Jag vet att barnen frågade en gång men jag minns inte riktigt, vi hamnade nog uppåt 100 olika länder.”


   

Nauta no exspectat caudam ventus, appellatus discit navigare.


Sextanter.

Passerade Sylvanderparken idag 21 September och såg blivande sjöbefäl stå och ta ner solen.

Talade med läraren Per Karlsson (medlem i gillet) och han visade mig en sextant från 1940, kanske var det den jag använde för 54 år sedan.

 


Nyheter och aktuellt från medlemmar.


Hoppas allt är bra med er i dessa Corona tider!
Sjöfartshögskolans avslutningsceremoni blir ingenting av som offentlig tillställning.
Exakt hur det skall gå till vet jag inte.
Jag har på fråga från förre Prefekten Ted Bågfeldt svarat ja till att Gillet enligt tradition bidrar med ett Premium till en student på Sjökaptens programmet.
Väntar på detaljer om hur det skall gå till.
Fått meddelande från Jonas Hagström, koordinator på skolan när det gäller de öppna föreläsningarna, att han slutar med detta med omedelbar verkan.
Hur fortsättningen kommer att bli vet ingen.
Eftersom Gillet varit en parti dessa föreläsningar kan jag bara beklaga att det blev så här!
Den akademiska världen är svår att förstå sig på!
Angående vårt årsmöte så får vi väl
Snegla mot hösten om restriktionerna har lättat då!
Hör gärna av er med synpunkter!

Får önska er en fortsatt fin för- sommar dag!

Hälsningar

Thommy


Här är en annan bok där en av våra gillesbröder Anders Ekberg har medverkat.


Läser just nu Gillesbrodern Anders Ekbergs bok Krig vid Kust.

ISBN 978-91-88389-72-5

Kan verkligen rekommenderas.


Den 1 September kommer våra KRIGSSEGLARE att hedras i Kalmar Domkyrka klockan 1100. Vi behöver 10 man som kan tända ljus för de tio krigsseglare som kom från Kalmar. Ni som har möjlighet att närvara, kontakta Rolf Bertilson på telefon 0480-67088. Ni bör vara vid kyrkan klockan 1030.


Premieutdelning i Kalmarsalen 5 Juni 2019

 


Jag skriver på en text som utspelar sig år 1942. Ett litet avsnitt här med bäring på Kalmar.
Jag vet inte titeln på denna min 14:bok.

Vinden friskar i, matros Karlsson hade satt storsegel och fock samt en klyvare direkt utanför Grönhögen när vi hade stoppat motorn, men focken får han ta ner och storen får två rev, vi ligger väldigt djupt och farten är god. Jag kunde inte valt bättre start på min tid som sjöman.
Det är bara knappt trettio sjömil mellan hamnarna, vi gjorde det på åtta timmar, en prima seglats till den gamla staden Kalmar. Det fanns kajplats vid kvarnen, folket därifrån kom och började lossa vetet. Direkt gick jag till sjömanshuset och där mönstrade jag som sjöman, skeppare Hall gjorde sällskap han saktade farten så att jag hann med, inte en enda svordom mot mig sedan han hade första biten ål på gaffeln. 
Jag såg ner i min mörkblå sjömansbok, där stod att jag nu var kockjungman, mitt första riktiga arbete med lön och ansvar. Jag visste i det ögonblicket att nu började mitt riktiga vuxna liv. Skeppare Hall gick bort till skeppshandlare Johannesson på Ölandsgatan, han gav mig en tvåkrona, jag skulle gå på konditori för mig själv innan vi skulle segla igen, en timma ledigt på egen hand. Det blev en bakelse med marsipan och vispad grädde på Holmgrens Conditori, men kaffet var svagt, fast det gjorde inget, jag var vuxen, då tål man allt.



Artrikel i tidningen Kalmarposten 2019 01 30


Artikel i tidningen Barometern 20181214


Läser just nu en bok skriven av Anders Nilsson. Den heter Kina kaptenen. Mycket läsvärd.

 


Från tidningen Barometern

Kalmarkapten i räddningsdrama på Medelhavet: ”Hann inte tänka så mycket”

KALMAR/TUNISIEN  
När fartyget Fidelio passerade utanför Tunisien på måndagen fick besättningen syn på flera personer som klamrade sig fast vid vrakdelar. Genast påbörjade man en räddningsinsats för att undsätta de nödställda.
Foto: Privat
När fartyget Fidelio passerade utanför Tunisien på måndagen fick besättningen syn på flera personer som klamrade sig fast vid vrakdelar. Genast påbörjade man en räddningsinsats för att undsätta de nödställda.

Ett stort fartyg slog den tunisiska fiskebåten i spillror.

Nästan åtta timmar senare fick fartyget Fidelio, med befälhavaren tillika Kalmarbon Jan Nilsson, syn på de nödställda.

– Jag hann inte tänka så mycket utan det var att rädda dem, säger han.

Mitt på dagen på måndagen passerade lastfartyget Fidelio utanför Tunisien när befälhavaren Jan Nilsson plötsligt kallades till bryggan.

– Styrman på bryggan hade upptäckt att det låg folk i vattnet som vinkade med en flagga och det rök lite från några vrakdelar som låg och flöt. Jag gick upp på bryggan och vi konstaterade att det var skeppsbrutna som vinkade på hjälp, säger Jan Nilsson.

Överstyrman Patrik Fjällström, Mönsterås, och befälhavare Jan Nilsson, Kalmar.
Foto: Privat
Överstyrman Patrik Fjällström, Mönsterås, och befälhavare Jan Nilsson, Kalmar.

Besättningen vände genast på fartyget, sjösatte en liten räddningsbåt och åkte ut till de nödställda – elva tunisiska fiskare.

– De var i sjönöd, det såg vi direkt. Jag hann inte tänka så mycket utan de var att rädda dem. Det är en självklarhet när man ser något sådant. Dessutom är vi skyldiga att göra det enligt sjölagen, så det var ett lätt beslut.

Jan Nilsson berättar att fiskebåten hade blivit påkörd av ett stort fartyg tidigt på morgonen och att överstyrman Patrik Fjällström, som bor i Mönsterås och är aktiv inom Sjöräddningssällskapet, ledde mycket av det praktiska räddningsarbetet.

– Båten var det ingenting kvar av, det var bara lite vrakdelar som de klamrade sig fast vid. Åtta av dem stod på en större vrakdel och tre låg i vattnet. En var ganska illa däran, han var nedkyld och hade en förmodad krosskada på sin ena axel så han kunde inte röra den. En annan hade ett stort jack i huvudet, säger Jan Nilsson.

Framför räddningsbåten ligger en person som klamrar sig fast vid en planka. Han var ordentligt nedkyld efter att ha legat i det 18-gradiga vattnet i cirka åtta timmar. I bakgrunden syns bland annat ett fiskefartyg som inte undsatte de nödställda.
Foto: Privat
Framför räddningsbåten ligger en person som klamrar sig fast vid en planka. Han var ordentligt nedkyld efter att ha legat i det 18-gradiga vattnet i cirka åtta timmar. I bakgrunden syns bland annat ett fiskefartyg som inte undsatte de nödställda.
Nio av de nödställda tunisiska fiskarna stod på en lite större vrakdel. Två återfanns lite längre bort, fastklamrade vid en liten vrakdel. Efter nästan åtta timmar kunde de räddas.
Foto: Privat
Nio av de nödställda tunisiska fiskarna stod på en lite större vrakdel. Två återfanns lite längre bort, fastklamrade vid en liten vrakdel. Efter nästan åtta timmar kunde de räddas.

Männen hade legat i vattnet i nästan åtta timmar innan de blev upplockade.

– Det var 18 grader i vattnet. Han som låg helt nere i vattnet hade nog inte klarat sig så länge till, kanske en eller två timmar uppskattade vi det till.

– Sedan blir man orolig att det är många som har omkommit. Nu hade vi tur att alla överlevde, de måste ha haft änglavakt att klara sig från en sådan smäll.

Jan Nilsson berättar att operationen gick väldigt snabbt och smidigt, mycket tack vare den väl tränade besättningen. Även det fina vädret som rådde i området var till en fördel.

Via Sjöfartsverkets räddningscentral, JRCC, i Göteborg kom besättningen på Fidelio i kontakt med den tunisiska kustbevakningen. Den skickade i sin tur ut ett fartyg för att hämta fiskarna och köra dem tillbaka till fastlandet.

– Då hade vi plåstrat om dem, de hade fått torra kläder, lite dricka och lite frukt så att de kunde återhämta sig lite grann i alla fall. De var väldigt tacksamma.

Fidelio var inte det första fartyget som passerade olycksplatsen. Men det var det enda som stannade för att hjälpa till.

– Det var fullt med båtar men tyvärr är det ett fåtal som bryr sig i dag. Det är så vanligt med flyktingar över Medelhavet och det är ett jättejobb rent byråkratiskt om man räddar några och får hjälp att ta i land dem. Det är ingen som vill ta tag i det för det är jättebökigt, och det är fruktansvärt. Så många körde bara förbi. Det låg till och med fiskebåtar några tusen meter bort och ingen brydde sig om när de stod där och vinkade och höll på att dö, det är skrämmande.

Ro-Ro fartyg Fidelio fraktar bilar och annat rullande gods över hela världen. Om fartyget endast skulle lastas med bilar får det plats 8 000 stycken. Bilden är från ett tidigare tillfälle än händelsen artikeln berättar om.
Foto: Privat
Ro-Ro fartyg Fidelio fraktar bilar och annat rullande gods över hela världen. Om fartyget endast skulle lastas med bilar får det plats 8 000 stycken. Bilden är från ett tidigare tillfälle än händelsen artikeln berättar om.

 

Texten till Roland Flemks första sång på CD:n

"Efter 50 år som Sjökapten "


 

Klicka på bilden nedan

 

Hej!

Jag är som du mycket väl känner till medlem i Sjökaptensgillet i Kalmar. Jag har kommit tillbaka till ‘fadershuset’ efter en del år i förskingring. Ska nog bli bra.

Nu är det så att jag förutom min gamla examen från Stockholm, år 1963, har ägnat tid åt författande. Elva böcker ute. Alla romaner. Ja, du vet, människor-känslor-händelser.

Jag har nog läst en hel del över åren, bl.a. om sjön. En sak är klar. Felen jag ser. Sjötermer som författaren slänger sig med utan att förstå innebörd eller när dessa ord ska användas. Bortsett från en massa annat svammel som ligger i själva berättelsen. Jag retade upp mig. Så jag bestämde mig för att skriva något annat. Min redaktör tyckte att jag frossade i sjö och begrepp. Jag förklarade att det faktiskt finns folk som kan en del. De ska också ha något att läsa.

FRÅN ETT KRIG. Så heter den.

Du kan beställa den hos Dillbergs eller Adlibris eller Bokus. Även en hemsida. Finns som inbunden eller pocket.

 

Anders Ekberg

Växjö på vintern. Algutsrum, Öland, på sommaren.

 

Vad den handlar om?

Året är 1942, den tyska krigsmakten har haft stora framgångar. Många tror att segern är nära. Sverige har en viktig handelspartner, det är Tyskland, som förser landet med allt som behövs, inte minst bränsle. Stenkol är den viktigaste värmekällan. Kol för industri, kol för gasverk i de 40 svenska städer, bland dem Kalmar, som är helt beroende av det svarta guldet. Den stora svårigheten att få dessa laster till Sverige är transporterna. Endast fartyg duger. Många. Flera tusen varje år.

Ett svenskt fartyg, rederiet finns i Kalmar, är torpederat utanför Holland, men det finns en möjlighet att bärga och ta hem lasten till Sverige. Han som får chansen är en färsk sjökapten från Kalmar.

Har just läst den (10juli2017) och kan varmt rekommendra den. MVH Nils


 

Visor av

Roland Flemk

Klicka på bilden nedan.

 /flemk-i-uniform.jpg

Roland Flemk har samlat många av sina minnen i sin senaste bok, som också speglar sjöfararkulturen. Boken säljer han bland annat lokalt i bokhandeln.
Foto: Åsa Borefur

Klicka på bilden för att komma till Ölandsstiftelsens hemsida. 

http://www.ölandsstiftelsen.se/Om-Oelandsstiftelsen/


 Klicka på bilden för att komma till Kalmarstiftelsens hemsida.

www.kalmarstiftelsen.se


 

 blivit-kapten.jpg

 

Publicering sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS1998:204. 

 

 LÄNKAR:

www.klubbmaritim.com

www.landgangen.se

www.johnsonseglarna.se

www.faktaomfartyg.se

www.aukevisser.nl/supertankers/id133.htm 

www.bergkvarabatklubb.se

www.shipspotting.com

www.shipsnostalgia.com 

http://www.goteborgshamn.se/historiskabilder 

http://www.ölandsstiftelsen.se/Start/